Äntligen efter mycket stretande fann vi ny skola.

Vår fina, talangfulla flicka får en ny start.

För att hon vill, för att den gamla skolan inte

lyfte en hand för att hjälpa henne.

Förjävligt, men sant.

Någon måste skydda våra barn. Jag trodde

skolan gjorde det då man själv inte var närvarande,

då man själv var på jobbet. Jag har än så länge

inte lyckats klona mig själv. Men istället för att

förlita sig på trolleri fick vi hela tiden uppmärksamma,

ifrågasätta, stödja, kritisera, lyssna, gå på möten

för att slutligen få svaret: "Nej, vi kan inte hjälpa

er dotter. Detta är ert ansvar till 100%".

Ungefär så. Inlindat i byråkratiskt svammel där

den enda man stödjer är skolan och inte vår

dotter.

Skit. Men nu är vi på väg mot ljusare tider!

Jag är verkligen ingen flitig bloggare.

Det är förfärligt jobbigt att blogga. Tar så mycket

tid, tycker jag. Och vad ska man skriva då?

Mitt liv är långt ifrån spännande.

Jag kan inte heller ståta med vilka bilder som helst

då jag vill vara så anonym som möjligt, men

jag vill ju inte bara leverera ord. Blir lätt tråkigt då.

Nu när jag äntligen bloggar borde väl målet vara

att bli läst - av en till förutom mig ivilkefall.

Nåväl, alla stora konstverk har tagit sin tid... :)

En blick ut genom köksfönstret gör mig glad.

För där utanför skiner solen och himlen är blå.

Sommaren är här - på riktigt känns det som!

Den kanske kom tidigare för somliga, men för

mig så kommer sommaren på nytt varje gång

den skiner efter mulet och regn.

Like a "rebirth".

Hjärnkontoret börjar bli lite uttråkat och rastlöst.

Dags att göra några knop. Frågan är vad?

Inte blogga ivilkefall.

En annan dag, ett annat klockslag så sitter

jag här igen och levererar ord.

Kanske inga nya ord, men förhoppningsvis

ett nytt innehåll, ny information om mitt

synnerligen enahanda leverne.

Ibland vill inte livet det jag vill.

Ibland jobbar man i förbannad motvind.

Irriterande, irriterande , irriterande.

Tvättmaskinen vill inte stå still.

Den lever sitt eget liv. Till min stora besvikelse

och 4000 kr. fattigare borde den klara ivilkefall

en prövotid på 1 månad. Nähä, den stod bara ut

1 vecka! Det är inget lätt liv att leva tvättmaskin

i ett hus som står på torpargrund. Usch nä.

Oron är hyfsat stor för äldsta flickan.

Hon verkar deprimerad. Isolerad, vill inte leka

med sina klasskompisar. Vill hellre vara hemma.

Vill inte ingå i sociala sammanhang.

Detta är så genompratat med skola och en del

med BUP. Det här är den hon är sedan små ben.

Men vi kan ju inte bara ignorera det.

Nu går vi annan väg. Via vårdcentralen och remiss.

Snart är det dags att gå och prata på vårt sätt,

vår väg. Våga tänka själv! 

Specialister i all ära, men vi vill få en diagnos

så att vi kan utgå från det. Så att vi kan hjälpa

vår tös.

Jaså jaha. Att solen bara vågar gömma sig igen.

Tycker jag var lite snålt. Kan den inte närvara

hela dan - riktigt ordentligt. Svenska folket

behöver mycket D-vitamin.

I förrgår ringde min brors ex. till mig. Hon genomgår

någon form av transformering av något slag.

Antagligen till det sämre, till det mer ångestladdade

slaget. Hon fyller 50. Jag har inte träffat människan

på 6 år och har aldrig haft särskillt bra kontakt med

henne. Hon bad mig komma till kalaset. Hon bor

ju "bara" 3 timmar från Stockholm. Såklart man

kan förvänta sig att folk ska dyka upp då mitt i

sommaren. Tror inte det, va.

Hon berättade att hon skrev manus till stora

teaterproduktioner ca 3 mån. om året och att det

gick bra för henne. Hon upplyste mig dock om och

om igen att inte avslöja henne. Att hon är så hemlig.

Hon sa även "Du måste komma!". Eeehh... jo, bara

du inte mördar mig! Mmm nej, jag kommer inte.

Sedan betedde hon sig jättenormalt genom att

avsluta vårt samtal med orden "Du får inte förråda mig".

Nej, fru "Drama queen".. jag ska inte förråda dig!

Så ser nmfalcon's blogg dagens första ljus. Spännande eller ok.

Det lär väl tiden och innehållet utvisa.

Mors dag. Tårta, bullar, lite kramar. Då inte till mig från mina barn.

Men från oss till svärmor. Trevligt, pratigt, kanske lite högljudt.

Men så är det när 3 familjer pratar samtidigt och bredvid varann.

Klockan närmar sig raskt halv-slaget. Solen skiner. Himlen blå.

Maken ute och klipper gräsmattan. En annan sitter inomhus

och bloggar. Ätit pizza, vräkt i mig lite choklad och känner mig

lagom ångestfylld över intagen. Men så ska det väl vara när man

tillhör det kvinnliga släktet. Ångesten är en del av livet. Jo, du

säger emot mig, men det är så.

Allt annat är inbillning.

Idag ska alla ha blogg. Den som inte har det är nog inte riktigt

med, ellerhur? Kanske t.o.m är så fräkt att säga att man finns

faktiskt inte. Samma sak med FB. Den som inte är med FB existerar

inte. Helst ska man ha massvis med bra och insiktsfulla statusinlägg

dagligen och frekvent. Annars finns man ju inte - som sagt.

Barnen mina är gosigaste på jorden. Finare ungar får man leta efter.

De är långhåriga bägge två. Lika tjafsiga och retliga mot varandra.

Hittar småsaker att reta upp sig på. Den ena kastar glåpord till den

andra. Den minsta skriker gärna och relativt ofta. Även i bilen.

Irriterande och man säger till på skarpen. Lite lugnare då i några

minuter och förhoppningsvis resten av vägen.

Men de är mina vackra flickor och kärleken övervinner allt.

Det vet vi ju. Sanning i ett nötskal.

Jag hör att gräsklipparen tystnat. Det innebär snart ingång för

resterande familjemedlemmar. Lugnet jag nu är i är snart ett

minne blott. Jag är redo att lägga ned bloggpennan.

En annan dag, en annan tid, men igen. Snart kanske.

Bye!