Äntligen efter mycket stretande fann vi ny skola.

Vår fina, talangfulla flicka får en ny start.

För att hon vill, för att den gamla skolan inte

lyfte en hand för att hjälpa henne.

Förjävligt, men sant.

Någon måste skydda våra barn. Jag trodde

skolan gjorde det då man själv inte var närvarande,

då man själv var på jobbet. Jag har än så länge

inte lyckats klona mig själv. Men istället för att

förlita sig på trolleri fick vi hela tiden uppmärksamma,

ifrågasätta, stödja, kritisera, lyssna, gå på möten

för att slutligen få svaret: "Nej, vi kan inte hjälpa

er dotter. Detta är ert ansvar till 100%".

Ungefär så. Inlindat i byråkratiskt svammel där

den enda man stödjer är skolan och inte vår

dotter.

Skit. Men nu är vi på väg mot ljusare tider!

Jag är verkligen ingen flitig bloggare.

Det är förfärligt jobbigt att blogga. Tar så mycket

tid, tycker jag. Och vad ska man skriva då?

Mitt liv är långt ifrån spännande.

Jag kan inte heller ståta med vilka bilder som helst

då jag vill vara så anonym som möjligt, men

jag vill ju inte bara leverera ord. Blir lätt tråkigt då.

Nu när jag äntligen bloggar borde väl målet vara

att bli läst - av en till förutom mig ivilkefall.

Nåväl, alla stora konstverk har tagit sin tid... :)

En blick ut genom köksfönstret gör mig glad.

För där utanför skiner solen och himlen är blå.

Sommaren är här - på riktigt känns det som!

Den kanske kom tidigare för somliga, men för

mig så kommer sommaren på nytt varje gång

den skiner efter mulet och regn.

Like a "rebirth".

Hjärnkontoret börjar bli lite uttråkat och rastlöst.

Dags att göra några knop. Frågan är vad?

Inte blogga ivilkefall.

En annan dag, ett annat klockslag så sitter

jag här igen och levererar ord.

Kanske inga nya ord, men förhoppningsvis

ett nytt innehåll, ny information om mitt

synnerligen enahanda leverne.